onsdag 9 januari 2013

GER UPP.

Jag ligger i sängen.
Jacob flyttade precis ut till soffan för att sova.
Jag önskar att jag också kunde få klämma ner mig där.
Aston somnade precis men jag vet att han vaknar snart igen.
Ångest.
Det är tur att han är söt när han sover.
Dän där Aston.
Jag kommer inte ihåg hur det känns att sova längre.
Hur kändes det för 5 månader sen?
Att kunna få vara trött och längta efter natten.
Nu är mörkret bara förknippat med sömnångest.
Det låter som att jag inte tycker om Aston men det gör jag.
Fruktansvärt mycket.
Han är det finaste som finns men just nu behöver min kropp få vila.
Det känns som att jag ska sprängas närsom samtidigt som jag ruttnar.
Jag.
Orkar.
Inte.
Mer.

2 kommentarer:

  1. Det är nu du ska göra det allra svåraste som har med modernt föräldraskap att göra: be om hjälp.
    Fråga rätt ut, fråga flera. Alla som får frågan kommer känna sig viktiga i Astons liv, och är det.
    Under en tvåtimmars barnvagnspromenad gör du något som är du, som var en självklarhet för 5 månader sen: sover, duschar, pysslar, fikar...
    It takes a village to raise a child.

    SvaraRadera
  2. Tittar inte in här så ofta just nu, det beror på att jag... ja, helt enkelt inte har så mycket tid att sitta vid datorn.

    Jag håller med Karin här - be om hjälp! Det var verkligen klokt skrivet/sagt av henne, kan inte mer än hålla med. Aston behöver inte en mamma som finns vid honom 110% av tiden, han behöver en GLAD och lycklig mamma som orkar finnas med honom mentalt och fysiskt den tid ni spenderar ihop! Investera i lite tid för dig själv. Man får tillbaka det!

    Läste att han börjat få lite ersättning, låter bra - just för att ge dig själv lite frihet!
    Ta hand om dig Kapten!

    SvaraRadera