INSKRIVNINGEN

Så kom dagen igår.
13.00 stog vid på mödravården.
Det första jag hör min sambo säga är:
- Fuck också.
Jag tänkte inte så mycket på det,
var helt inne i massa galna tankar om bebis.
Men när jag tittade upp såg jag J.'s kusin.
Hon ska ha bebis i april.
Vi som inte ens sagt det till våra föräldrar än visste att ryktet redan var påväg.
Kusinerna brukar sprida info vidare ganska lätt.
Särskilt J.s släkt.
Vi sa till henne tusen gånger att hon måste vara knäpptyst.
Vi vet inte ens själva hur långt gången jag är.
Förhoppningsvis stannar det mellan oss och henne.
Det lär vi märka!

Så mötte vi vår BM.
Dina!
Hon var så himla trevlig och inte det minsta mesig.
Jag berättade om min oro över att bebis känns död.
En olustig känsla jag har.
Att vi inte vet vilken vecka jag är i.
Att vi varit på infert.kliniken och att vi vill ha ett tidigt UL.
Dina berättade att man inte får något UL förrän cirkus vecka 18.
Vi pratade fram och tillbaka om min oro.
Dina säger:
- Jag ska se om vi kan göra ett supersnabbt UL bara för att kolla hjärtat.
Dina sprang iväg.
J- och jag tittade på varandra och sa att vi får boka ett privat.
Dina kommer tillbaka.
Tystnad.
UL-sköterskan kommer in snart så ska vi kolla på bebis!
L Ä T T N A D !
Tårarna började komma.
Skönt.
Är bebis död så får vi se det nu och vi slipper tänka på det mer.
Vi gick den långa vägen till britsen.
Ner me byxor,
upp med tröja.
Sköterskan känner på magen.
- Jajjamen, där har vi den, livmodern.
Jag är chockad.
Kan hon känna min livmoder så lätt?
Kleta kleta.
På med maskinen och där är kotten.
Åker kana på ryggen i min livmoder.
Sprattlar med både armar och ben och försöker ta sig runt.
Sköterskan mäter.
Uppskattningsvis vecka 11-12.
Den där ägglossningen vi testade i december som inte var någon ägglossning enligt proverna.
Den ägglossningen var en ägglossning.
Galet!
Där, här inne i mig, ligger vårt lilla, lilla barn.
Alldeles jättefin och akrobatisk.
Den 27 mars ska vi på UL igen.
Då får vi bilder som vi kan sitta och glutta på.
Längtar!