SMÄRTA

Igår skulle jag och Julia simma.
Farfar Gunnar skulle passa Aston.
Jag gick upp, trixade på oss kläder och skulle bära in Aston och babysittern till köket.
I hallen stod flyttkartonger.
På något sätt fastnade sittern och vippade till varpå Aston trillar ur.
Jag fattade inte riktigt vad som hände förrän han började gallskrika.
Jag kollade efter sår eller om han gjort illa sig på något sätt.
Såg inget.
Tröstade och kollade igen.
Megabula i pannan.
1177 ringdes och sköterskan sa att vi ska åka upp på en undersökning.
Jag inväntade Julia och försökte ragga tag i en bil.
Medans jag pratar med Julia så somnar Aston och jag kan knappt väcka honom.
NU kom paniken!
Jag tänkte bara att nu är det illa!
Panikringde 1177 igen.
Tvekade först och tänkte att jag kanske ska ringa 112.
Men så kom jag fram och berättade att han somnade hela tiden.
Sköterskan lugnade mig och sa att det var okey bara han andas som vanligt.
Så 5 minuter senare kommer Julia flämtandes.
Hon sprang den sista kilometern bland trafik och snöhögar!
Sen fick vi ta Tottes bil upp och sitta på akuten i några timmar.
Inget fel, mer än bulan, hittades och Aston mår nu bra.
Jag kommer inte bära den där sittern något mer.
Usch.
Det kunde gått så illa.
Jag funderar på att skaffa typ två hjälmar och diverse kroppsskydd att kränga på min lille plutt.
Det hade vart nått.



En bild där det bara kan, svagt, skymtas ett blåmärke på hans vänstra sida.
Förlåt hjärtat.