fredag 21 september 2012

FÖRLOSSNINGEN

Fredag 7/9
Under dagen kände jag nån konstig värk.
Underlig känsla.
Jag som inte känt någonting innan tänkte att det kanske kunde vara på G men försökte ändå stänga av,
sluta hoppas.
Jacob slutade vid 16.
Han var trött och somnade.
Strax innan 18 upptäckte jag att slemproppen hade lossnat.
Därefter började det mola.
De där värkarna började rulla in.
Inga värkar jag inte kunde stå ut med men de var där.
Jag väckte Jacob vid 20 och berättade att det går åt rätt håll.
Jag sa också att det kommer förmodligen dröja men det är ju ändå något!

Lördag 8/9
Natten till lördag låg jag och klockade värkar.
De var fortfarande inte ohanterliga men de störde min sömn.
Jag kunde se efteråt på värktimern att jag somnat ifrån 40 minuter som längst.
Under dagen kom värkarna till och från.
De visste inte riktigt hur de skulle ha det tror jag.
Vi åkte ut en sväng till några vänner och kollade på deras nybyggda stall.
Tog en promenad i skogen.
Vi tänkte att det lär ju dröja innan det tar fart på riktigt så en promenad hjälper säkert till lite.
Jag borde egentligen gått hem och vilat.
Lätt att vara efterklok.
Efter promenaden åkte vi till svärmor.
Snyltade mat då ingen av oss orkade något.
Rökt lax och potatis.
Mellan varje gaffel fick jag pausa för en värk.
Soffläge.
Körslaget.
Andas.
Trött.
Svärmors kille tyckte det verkade häftigt med sån där ström som man kan få mot smärta.
Skrattade lite och sa att TENS är det sista jag tänker använda.
Små plattor som skickar ut ström för att trolla bort smärtan.
Jag tänker mig att det är som att hålla i en eltråd hos fåren.
DET har jag fått nog av som liten.
Jacob och svärmor tyckte att jag skulle ringa in och kolla med förlossningen.
Kanske kunde jag få något att sova på.
Jag kände att det var onödigt.
Åkte hem.
Duschade.
Värkarna fortsatte även om duschen tog bort de värsta topparna.
Alvedon.
Sängläge.
Vid 24 ringde jag in och berättade att jag inte orkade med detta.
Jag fick rådet att antingen vänta lite till hemma eller komma in för en koll.
Jag sa att jag avvaktar.
Klockan blev 03 och jag hade inte sovit en blund.
Värkarna var nu smärtsamma och topparna brände rejält.
Jag visste inte om det va för att de hade blivit starkare eller för att jag var tröttare.
Ringde förlossningen och fick komma in.
Promenaden från parkeringen till förlossningen var lång.
Pausa för värkar.
Nervös.
Jag vill inte åka in om det inte är på G.
Väl uppe blir det CTG.
Värkarna kommer enligt sköterskan tätt.
Undersökningen visar 1,5 cm öppen.
SUCK!
Jag kände för att öppna fönstret och slänga mig ut.
Orkar. Inte. Mer.
Tills sköterskan kom med lite morfin och insomningstabletter.
Tack kära opiumvallmo.
4 timmars sömn på en hääärlig sjukhussäng.

Söndag 9/9
Vi skulle åka hem igen och vänta in mer värkar.
Innan vi gick frågade sköterskan om jag ville prova TENS.
Ja tack, svarade jag.
Vad hände där?
Jag tänkte att varför inte testa, är det obehagligt så kan jag slänga iväg den.
Bara jag får något mot värkarna.
Så, påkopplad, sladdar överallt drar vi oss hemåt.
Strömmen hjälper faktiskt och det känns skönt att ha något annat att tänka på.
Man får liksom en liten knapp att trycka på när en värk kommer för att öka i strömstyrka.
Man ser ut som en vädernisse eller en självmordsbombare ungefär.
Häftigt.
Återigen åker vi till svärmor.
Jag behöver människor och ljud runt mig för att koppla bort smärtan.
Får i mig lite nyponsoppa och ett knäckebröd medan jag står och gungar vid köksbordet.
Väntar och andas.
Nu skiter vi i att klocka värkarna.
Orkar inte.
Vid 14 åker vi hem för att sätta mig i duschen.
Duschelidusch.
Hjälper inte ett skit.
Kravlar mig ur vår trånga duschkabin och Jacob får hjälpa mig med kläderna.
Andas.
Panikar på onda värkar.
Säger att jag inte orkar mer.
Jacob ringer förlossningen som säger att vi kan komma upp igen.
Masar oss ut i bilen, jag böjd som en ostbåge.
Onda jäkla bilfärd.
Vägen till förlossningen var denna gången ännu längre.
Rullstol fanns men att sitta ner gjorde värkarna ännu mer ohanterliga.
Väl uppe på rummet blev det CTG och undersökning igen.
Ännu tätare och starkare värkar.
Det var så skönt att få bevis på att man har ont.
Att kunna visa Jacob att något händer, att det går framåt.
Öppen 5 cm och jag blir inskriven.
Äntligen!
Trygghet.
Hjälp.
Byta om till sjukhuskläder och sätta upp håret.
Jag har hört att håret blir en enda stor tova så jag fixade det en sista gång om det nu skulle bli så att jag skulle få klippa av det.
Sköterskan fixade fram lustgasen och oj vad jag andades.
Härliga, härliga lustgas!
















 Kort taget av en hög mig.


Mitt i all gas ville jag ringa min vän Emme och berätta att hon kommer älska detta.
Heja lustgasen!
Världens bästa fylla!
På radion, p4, hade de dansbandskväll.
Arvingarna, mina favoriter hjälpte mig med att spela Jeannie.

















Jag satt och ylade med bäst jag kunde med kroppen full av lustgas.
Några timmar senare efter lite pilatesbollssittande och stående i gåstolen var värken där igen.
Inte ens mina bästa vän lustgasen kunde hjälpa mig nu.
Värk på värk.
Jacob hällde i mig saft och nyponsoppa medan det var en liten paus mellan värkarna.
Undersökning igen, öppen 8 och de tar hål på hinnorna.
Vattnet strömmar ut.
Värkarna ökar i styrka.
Sköterskan försöker förklara att det är en liiiten bit kvar nu.
"Såhär lite är det!" säger hon och pekar på skärmen.
"Det där är INTE lite!" kontrar jag.
Här någonstans har jag bett Jacob döda mig flera gånger.
Jag ber också sköterskan att bara plocka ut bebis för nu orkar jag verkligen inte mer.
Jag hoppas i smyg på att de ska trycka på akutknappen och bara snitta upp mig.
Helst samtidigt som de drar med både sugklocka och tång.
Jag. Orkar. INTE. Mer.
Måndag 10/9
Rätt som det är har det gått 11 timmar och krystvärkarna kommer.
Världens ursmärta och en kraft som jag aldrig trodde kunde finnas i en liten kropp.
Som att spy med rumpan.
Det går inte att stoppa.
Med ett läte som världens största kossa, röd i nyllet (info från Jacob) och kroppen skakandes som ett asplöv.
Mellan krystningarna fortsatte Jacob att hälla i mig nyponsoppa.
Det kom visserligen upp lika fort igen.
Ibland på mig, ibland på Jacob.
Jag minns att jag kramade Jacobs hand och tänkte att,
"HA! Du ska bannemig ha lite smärta du med!"
Inte för att det går att jämföra ett dyft med förlossningsmärta,
men ändå.
Nu är sköterskorna hos oss hela tiden.
När krystvärkarna kommer trycker Jacob ner mitt huvud mot bröstet.
Samtidigt trycker de andra två upp mina ben.
Där ligger jag, illröd och sammanpressad som en liten kanelbulle och grymtar.
Så blire starkare.
Det bränner till.
Fortsätter brinna i hela tjottahejti.
Huvudet syns.
Ring of fire!
Nu säger sköterskan att jag inte alls får krysta.
Jag ska aaaaaaandaaaaas.
Dra åt helvete tänkte jag, jag trycker så mycket jag vill!
Lydig som jag ändå är så försökte jag andas, tryckte bara i smyg.
Eller ja, kroppen tryckte i smyg.
Sköterskan höll emot.
Den andra öppnar upp sjukhusskjortan, förbereder.
Inväntade nästa värk.
Känner att den är på G.
Trycker.
Brinner.
Trycker.
Smärtan försvinner.
Jag blir tillsagd att trycka en sista gång.
En liten slemmig kropp slängs upp på min mage.
All smärta är borta.
Småkvid från en liten bajsig bebis.
Ett lugn.
02.05 var Aston ute.
Alldeles jättefin.
Jacob var alldeles jättetrött och i chock.
Jag var ännu jättetröttare bakom all adrenalin.
Där låg vi, jag och Aston, jättenakna.
Han är inte van vid annat och för mig kändes det lika naturligt.
Där och då hade jag kunnat bli nudist.
Några stygn senare så fick vi den underbara frukosten.
Egentligen är det några små torra brödbitar men oj så hungrig man var.





























Sen vare dusch, vägning och mätning och vidare upp till BB.
Där låg han i plastbaljan och vi skulle sova.
Försöka åtminstone.
Då kom jag och tänka på vad mitt medium hade sagt när jag frågade om jag någonsin kommer att få barn,
"Jag ser en liten blond pojke sitta och dingla med benen".

Vår lilla blonda Aston.







4 kommentarer:

  1. Wow! :) Vilken helg ;)
    O jag älskar ditt sätt att skriva! Underbart :)

    SvaraRadera
  2. Tack! Vilken fantastisk upplevelse!

    SvaraRadera
  3. Instämmer! Fint att läsa. Jag gillar hur du skriver i din blogg.

    SvaraRadera